Jag har konstaterat att denna blogg inte har handlat så mycket om praktiken som jag kanske tänkte från början. Många gånger för att jag varit osäker på vad som varit okej att publicera på min egen blogg. Det mesta jag fotograferar nu för tiden gör jag ju för VLT:s räkning. Inte för att jag tror att VLT har så mycket emot det så länge jag inte förekommer deras pressläggning. Däremot så är det ju inte alltid, eller till och med rätt sällan, som man nämner att bilden kan komma att hamna på en blogg till dem man fotograferar.

Hur som helst så tänkte jag försöka förbättra mig och så får man se ifall nån klagar.

Idag är jag riktigt seeeeg. För igår fick jag mig en lektion i demokrati in the real livet. Att lämna in en protestlista kan ju tyckas vara en enkel sak att göra. Även om den består av ca 500sidor printade på både fram och baksida med typ 9 punkters tecken. Det var drygt 30 000 protesterande som anmält sitt stöd/missnöje över sjuksyrrornas löneläge.

Någon minister ville absolut inte beblanda sig med listorna. Att blanda sig i pågående konflikt och gud bevars utrycka sitt stöd för dom som alla säger är så viktiga anstår inte en politiker. Åtminstone inte om man sitter i regeringposition. Istället skulle en pressekreterare ta emot luntan, fast på morgonen hade departementen fattat ett policybeslut om att respektive sekreterare inte heller skulle få ta emot listorna, de skulle istället lämnas i receptionen.

Blog Image© Fredrik Johansson

Nu är det så att departementens receptioner bemannas inte av några söta hunkar från manpower utan där sitter det väktare. Och de ville helst inte heller beblanda sig med protestlistorna. På ett ställe vägrade de helt enkelt ta emot listorna och hänvisade till godsmottagning. I praktiken vart de hänvisade till källaren/soprummet två kvarter bort. Den lastkajen och de fyra soptunnorna som enligt utsago skall finnas där var så hemliga så där fick undertecknad fotograf inte ens gå in. Till en början var fotografer förbjudna, men medans jag väntade på de andra som gick in så kunde jag ju inte låta bli att fråga om fotografer verkligen var förbjudna eller om det kanske var så att fotografering var förbjuden. Det är ju synd om man eventuellt skulle ha ett äreende dit tänkte jag.

Inne i “receptionen” så var det fotografering förbjuden upplyste en civilklädd kvinna mig. Jag påpekade att det fanns några skyltar som upplyste om den saken, men så var det i alla fall hävdade hon. Det hade säkerhetscentralen bestämt. Men vem är du då undrade jag. Jag jobbar som väktare här svarade hon och på frågan om hon hade väktarlegitimation så fick jag snällt se den. Varför just denna reception var så hemlig vet jag inte eftersom det gick alldeles utmärkt att fotografera i de övriga receptionerna utan att nån vart sur men så är det väl när man har med väktare att göra…

Således sitter jag här idag med en jädra massa bilder och skavsår som jag inte har lust att precisera vart de är.

Mvh
Fredrik