nu är det bara två dagar kvar till måndag.

Ettornas vernissage får väl anses vara lyckad. Det var spännande att se vad de har pysslat med under hösten när vi varit borta. De verkar ha förvaltat tiden väl. Jag tror det var större differensiering jämfört med vår utställning. Det är bra och det är ett bra betyg till handledarna, Mikkel och Pieter.

Om själva berättelserna vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Vissa av dem kräver mer tid och mer lugn och ro än vad som finns på en vernissage. Men den jag tog till mig mest igår var ändå en historia om en pappa. En som var pappaledig till och med. Det ligger ju rätt nära vad själv har gjort så det är kanske därför. Men jag finner nått befriande i att se historier om de goda exemplen och inte bara allt som är dåligt. Samt att se sånt som ändå är normbrytande.

Samtidigt undrar jag hur mycket jag läser in på grund av egna förutfattade meningar. En bild visar när “Pappa” är på babysim. Till synes förvisad till ett hörn av basängen med sitt barn. Medans de övriga, alla mammor, umgås i grupp med sina respektive små tettingar. I en annan bild finns en kvinna med och som jag förmodar är barnets mor. Då är det modern som har hand om barnet och fadern är lite i bakgrunden. De pratas ofta om män inte tar tillräckligt ansvar för barnen. Men ibland känns det som dom, eller vi, inte tillåts göra det heller. Pappa ska vi vara när mamma inte finns i närheten, eller annan närstående kvinna. Problemet är antagligen dubbelbottnat och komplext. Det börjar ju dyka upp en och annan förening för män som försöker belysa sådana frågor. Men eftersom män som grupp är förfördelade i så mycket annat verkar de ha svårt att göra sig hörda.

En annan historia handlar om en ensamstående mor. Eller hon är väl kanske inte ensamstående beroende på hur man definerar det. Men barnets far sitter inlåst i fängelse och det verkar dröja innan han kommer ut därifrån. Fast rent praktiskt är hon trots allt ensamstående. De planerar att flytta ihop och flytta utomlands när faderna blir frigiven. Hon ser sliten och lät apatisk ut. Det får mig att fundera på hur man ska kunna leva ihop när den ena parten suttit inslåst i nio år. Vad har de gemensamt efter det? Förutom deras barn. Hon fick slita och kämpa för att få det att gå ihop och han satt gjorde vad man nu gör när man sitter i fängelse. Tufft läge för familjen onekligen.

Mia Karlsvärd var i skolan idag. Hon är fotograf på Corren och ordförande i PFK, Pressfotografernas Klubb. Hon berättade lite om hur det är att jobba på Corren och så. Hon berättade mycket om vardagsarbetet för en fotograf på en lokaltidning. Det var bra tycker jag. Tror inte alla har det klart för sig riktigt. Det som vi alla tror att vi ska ut och göra värsta reportagen och flasha runt i projekt. I praktiken blir det nog inte så för de flesta, men vad vet väl jag. Sedan berättade hon lite om PFK. Kom väl inte fram så mycket nytt annat än att deras sajt ska byggas om. Att forumet ska öppnas igen. Inte för att jag tror att så många märkt att forumet är stängt. Det är ju inte riktigt där debatten har förts efter det att drevet gick och fick dåvarande ordförande att hoppa av.

Men det passar säkert somliga jäkligt bra att debatten tystnade. Så att de kan fortsätta att gömma sig bakom sina kameror och bilder och leva i tron att det är den som står för sanningen.

Mia verkade rätt intresserad av vad vi läste om på skolan. Ute i landet verkade de, enligt henne, tro att vi mest ägnade oss åt teknik. Något vi inte direkt känner själva. Men så har jag under en längre tid känt att det vi pratar om och producerar inte har så mycket med pressfotografi att göra heller. Det är ett avstånd mellan hur vi resonerar och hur tidningsfolk resonerar. Sedan kan vi ju vara pragmatiska och anpassa oss efter den som betalar vår lön men det verkar ändå skilja i hur vi ser på fotografi. Får utveckla det nån gång när jag tänkt igenom det ordentligt.

Mvh
Fredrik